Breakfast club

Filmrecension – The Breakfast Club                  

En utomordentligt bra film för vuxna och åtskilliga tonåringar, eftersom tiden har förändrats och ungdomarna är ute efter en annan typ av film. Den får sju pennor utav tio. Nedan kommer en förklaring till varför samt en analys av filmen.

Att fem personer, varav varje är helt olika gentemot varandra, ska under en kvarsittning bli förhållandevis bra kompisar, är inte något den normale individen ser sannolikt; i The Breakfast Club förmedlas budskapet att vem som helst oavsett personlighet och social status under särskilda omständigheter, kan bli vän med samtliga ungdomar.

I filmen framstod fem stereotyper: idrottaren, skönheten, plugghästen, rebellen och enstöringen, som i verkligheten många anges till att vara. Alla dessa i en röra, i ett rum, skapade spänning. Rebellen agerade som en katalysator genom att vända alla emot honom med hjälp av provokationer – han rörde om den stilla soppan så att säga. Dispyter uppstod och kopiösa mängder av argument sattes i rörelse. Slutligen, när de tröttnade på att konstant bråka med varandra, fann de gemenskapen: rektorn var mannen alla elever hade oenigheter med och tyckte var rolig att skämta med. På detta vis, lyckades eleverna komma närmare varandra, eftersom de hade något alla tyckte detsamma om. De behövde emellertid något effektivt tidsförbrukande medel.

Mycket hat och känslor kom fram. De rotade i varandras privatliv, ställde frågor och fraterniserade. Alla delade med sig något problem och sökte bekräftelse eller medkänsla av något slag som de också mottog. Tiden bara flög i väg, både för karaktärerna i filmen och för tittaren.

I den reella, icke-fiktiva världen förekommer säkerligen liknande scenarion då motsatser blir till sammansvetsade enheter, och bildar vänskapliga band. I varje skola existerar olika grupper, och i varje grupp finns en särskild sort av människor som känner varandra mycket väl. De har också bildat ett slags internt språk som förekommer i dessa grupper. Detta gör det således besvärligt för utomstående att komma in och delta, kanske även bli vän med dem. När en person ur vardera ’stereotypgrupp’ plockas ut, fråntas detta interna beteendemönster, vilket följaktligen möjliggör chansen att förskaffa nya kompisar. Det kan man se i fiktion såväl som verkligheten.

Några tydliga drag för att The Breakfast Club är en hollywoodfilm är stereotyperna; eftersom De Förenta Staterna är ett land där sport har en stor roll, finns en idrottare med i filmen. Den tilltalar nog Amerikaner mer än Svenskar då de kan relatera till den kraftfulla idrottskulturen och den högerinriktade livsstilen.

För den mer olycksdrabbade tonåringen, bidrar filmen med hopp om en ljus framtid med fler vänner; kanske finns det människor som är godhjärtade nog att ignorera alla fördomar? Dock för den svage, som måhända tolkar bilderna fel och försöker att efterlikna sitt liv på sådant sätt, kan personen förtära knark eftersom de i filmen gör så, vilket filmen på extraordinärt sätt visar; grupptryck förekommer även i dessa situationer.

The Breakfast Club är en sevärd film. Har du en skål popcorn och ett glas läsk och undrar vad du ska se, så rekommenderar jag den. För er filmvetare varnar jag er för ett fåtal klichéer och förutsägbara tagningar.